lizetteronnqvist

Nu har jag satt igång arbetet, flyttkartongerna står redo utanför garderoben. Flyttkärra redo, två pappor med bilar redo, Lizette och Madeleine inte redo. Jag talade med min soon-to-be-roomie, Madeleine idag och det verkar som båda två lider av något många skulle kalla separationsångest.
 Det jag personligen kommer sakna mest är att:

• hänga på Kulans tak
• kalarra på Träggan
• promenera i Villastaden
• dricka kaffe på Viskan
• säga godmorgon till mina föräldrar när jag kommer ner för trappan
• Knalleland bara är en bussresa bort, vad har Gallerian i Sthlm att komma med i jämförelse?
• cykla runt på Borås gator med mina röda flamma
• ta 8:an ut till BDFs danslokaler
• försova mig till Anne-Maries lektioner
• dagligen få äta mammas mat, ni som ätit middag hemma hos mig förstår vad jag talar om
• klaga på hur tråkigt och regnigt det är att bo i Borås och drömma om Stockholm

Vad ska jag ta mig till utan Borås? Boråsare är inget man föds till, det är något man blir. Jag har, under de senaste veckorna verkligen fått kontakt med boråsaren inom mig. Boråsaren som lever för att gnälla om regnet, priserna och Västtrafik med en dialekt som tar bonnig till en ny nivå. Även om jag flyttar till den kungliga huvudstaden kommer jag alltid minnas mina rötter, rötterna som sträcker sig över Annelundsparkens backar, Hässleholmens höghus, Citysparköps kassaköer, Knallelands parkering, Hestras sorgliga replokaler och Villastadens gator som jag spatserat på sedan jag lärde mig gå.

Over and out