lizetteronnqvist

Sex and the city, oh the things you do to me!
Jag har gått och blivit löjligt, och då menar jag verkligen löjligt besatt av Sex and the city. Jag har under en inte allt för lång tid plogat igenom fem säsonger av denna serie. Nu väntar jag på att den sjätte ska hamna i mina ägor. Att se i genomsnitt fem avsnitt per dag plus de två som går på nätterna på kanal tre 23.00-00.00 sätter sina spår. Jag har för det fösta börjat tänka med en berättarröst i huvudet och jag har helt plötsligt blivit mer och mer modeintresserad. Mode är ett intresse som jag inte ägnat speciellt mycket tid på innan men nu finner jag mig själv surfandes på diverse modebloggar och mitt kontoutdrag får färre och färre siffror.
Jag tror att jag insåg att jag hade ett problem när jag en natt hade sett några avsnitt och plötsligt utan att jag vet hur det gick till var klockan fem på morgonen. När jag masade mig till badrummet och möttes av en rufsig spegelbild med blodsprängda ögon insåg jag; jag är sexandthecityoholic!
Men med min nyfunna kunskap och medvetenhet över mitt beroende har jag, efter grundliga överläggningar, kommit fram till att jag inte tänker lyfta ett finger för att få bukt med beroendet. Eller ännu värre bli av med det. Är ett beroende alltid dåligt? Ska jag behöva skyla min identitet som missbrukare?
Eller som min goda vän Carrie Bradshaw skulle skriva; I couldn't help but wolder; can society accept me for who I am or do I have to change? Is it okey to be a sexandthecityoholic?


Det är dessa fyra pullor som fått mig i ett järngrepp.
Vad sa jag göra efter säsong sex? Jag har ju redan sett filmen två gånger på bio...


Over and out