lizetteronnqvist

Jag har mitt materiella liv i åtta väskor och den svenska landsbyggden förbisusandes utanför fönstret. Tåget tar mig till Göteborg, mitt nya hem. Känns hel surrealistiskt att lämna Stockholm efter två år och två dagar. Alla säger att jag inte kommer ångra mig och att det kommer bli fantastiskt. Varför känns det inte så då? Balettakademien kommer vara awesome, att bo med Nella kommer vara awesome samt att bo närmre min familj (eller ja mamma och pappa i alla fall, syster kvar i Stockholm) men det är bara tre saker. Stockholm har minst hundra saker jag kan rabla upp och alla är värda att stanna kvar i stan för.
Men jag är stolt, känns ganska modigt att ge upp allt. Som att hoppa fallskärm, jag vet att det kommer gå bra men chansen finns att inget går som det ska jag att jag bara störtar. Men de flesta överlever.

Jag komer överleva... Bara min fallskärm vecklar ut sig

over and out